2010

En ettårig Ella


År 2010 har varit det bästa året i hela mitt medvetna liv (barnåren räknas inte, de kan inte jämföras med tonåringsåren)
Det här året har jag verkligen funnit mig själv, blivit trygg med mig själv, inte bara accepterat mig själv utan upptäckt att jag är väldigt bra, jag är duktig på saker, jag kan saker, ja, jag tycker om mig själv! Jag älskar min kropp, den är skitbra och användbar! Den är smidig, lagom lätt, stark och uthållig, en jättebra kropp att ha när man rider, promenerar, springer, fotograferar, ja allt jag älskar att göra! Jag är söt och ibland till och med snygg, min hjärna är snabb och smart och bra på att lösa problem! Jag är inte längre dålig på sociala situationer, jag tycker faktiskt det är kul att träffa nya människor nu och jag känner mig itne som ett missanpassat ufo bland andra! För första gången känns det som att jag på riktigt har lämnat anorexin bakom mig helt, jag vill inte ha något med sånt att göra. Jag är så jävla stark, värsta superkvinnan! Jag har träffat så fantastiska personer, lärt känna och fått mitt livs första och enda förebild! Jag utvecklas och lär mig i raketfart och jag älskar det.
Jag njuter av varenda sekund av denna nyfunna lycka, för jag vet att den kan ryckas bort fortare än fortast, men just nu är jag så förbannat glad och tacksam, mitt liv är fantastiskt och underbart!

Tack 2010, jag är inte rädd för att möta 2011!

Jag har börjat förstå

Att allt är omöjligt.

Det här med namn

Yrreshyrre att syrrans namn (Frida) betyder skön och älskad medan mitt namn (Fanny) bara är en kort version av ett franskt mansnamn (Francis/Franciscus) och bara har rötter till betydelsen "fransk flicka" (som ändå bara är ljug, jag är så galet svensk man kan bli!)

(Men mitt namn är ovanligare iallafall :D)

The final

Jag har nu beslutat att spara min lön och mitt studiebidrag till en häst. Det är vad jag drömmer om och vad som skulle göra mig lycklig, så varför inte börja ta steg mot att kunna genomföra det? Tyvärr har jag hittat världens finaste häst som ser rakt in i min själ, och jag blir helt nere när jag tänker på att hon inte kommer bli min...

*

Talk to me

Idag

Tjock, äcklig, uppblåst, röd, ful, prickig.

Hej

Förlåt att det varit så tyst så länge från mig. Jag hinner helt enkelt inte riktigt med just nu, det händer så mycket som jag inte kan/vill berätta (ni vet, berättar man så försvinner det, som med önskningar, då slår dem inte in) och så mår jag inte så bra, eller, jag mår inte bra alls över huvud taget, och det är svårt att ännu en gång behöva försöka hantera det, när det verkar så mycket enklare och skönare att bara sluta finnas. Jag hatar sommaren.

18 år och hög på helium

 

Var snälla har lite komplex över min röst :(


Hudsnack

Det här inlägget hade jag tänkt ägna enbart åt huden och hudvård. Jag anser mig inte så speciellt allvetande och kunnig, men eftersom jag har haft en massa problem själv så vet jag kanske lite, iallafall vad som ahr funkat för mig :)

Okej då kör vi!

Jag har varit sjuk i anorexi, under en lång period åt jag väldigt väldigt lite vilket självklart leder till att kroppen börjar bete sig underligt. Bl.a slutar man få mens och hormonerna i kroppen blir väldigt knasiga. Jag vet inte exakt vad som hände med mina men när jag kom in på klinik och behövde börja äta igen så fick dem någon knäpp, och detta visade sig ganska snart i min hy som blev finnig. Jag hade aldrig haft några jätteproblem med finanr innan, någon här och var ibland som dem flesta bara, så jag visste inte hur jag skulle hantera det riktigt. Jag blev iallafall otroligt deprimerad och fick en tillbakagång i sjukdomen. Men så fixade min kära moder en tid hos en hudläkare och efter att jag gått hos henne några månader så började det bli bättre. Vilken lättnad! Men tyvärr tar det inte slut där. Min hudläkare belv sjuk, jag vet fortfarande inte vad som hände för det gick inte att få tag på henne, tiderna man hade ställdes in och mina receptbelagda läkemedel började ta slut. Finnarna kom tillbaka. Detta var för ett år sedan ungefär. Jag blev deprimerad, isolerade mig och blev nästan självmordsbenägen, äcklades så otroligt av mig själv. Mamma och jag började leta efter någon annan hudläkare och hittade till slut en som har varit helt fantastisk. Hon var mycket mer nogrann och ingående än den gamla, jag fick ta blodprover som skickades på analys osv.

Först blev inte acnen bättre utan värre, så samtidigt då som jag fick gå och ta blodprover så skickade hon mig till ungdomsmotagningen, det finns nämligen vissa P-piller som kan hjälpa. Fick recept på några speciella som heter Yasmin, dem är väldigt dyra men det är helt klart värt det! Dem fungerar inte som vanliga p-piller, innehåller typ andra homoner eller något, i vilekt fall så stabiliserade dem mina knas hormoner och jag blev till och med en aning jämnare i humöret! I samma veva fick vi tillbaka resultatet på blodproven och det visade att jag hade zinkbrist. Zinkbrist kan ge acne. Tror ni jag blev irriterade på min första hudläkare eller? Som inte bara hade gjort ett slarvigt jobb utan lämnat mig i sticket också. Jag kunde ju haft zinkbrist sen jag var 14, då jag var som sjukast!

En kombination mellan P-piller, zinktabletter och anibiotikatabletterna Doxyferm (plus hudkrämerna Skinoren, Epiduo och senare Duac istället för antibiotikan) började jag se resultat! Helt underbart! Från att ha gömt mig, tittat ner i marken vid möten och självmordstankar vågade jag visa mig igen. Det enda som finns kvar nu är lite röda märken på kinderna, men dem håller på att blekas med Epiduo och Duac (plus en receptfri sak jag tänkte tipsa om senare) och efter sommarn tror jag knappt att de kommer synas :) Nu har jag knappt några problem med att gå osminkad alls, det känns helt otroligt!

Nu är ju tyvärr alla saker som hjälp mig från Acnen receptbelagda. Men har du problem, oavsett hur stora dem är (det handlar mer om hur dåligt du mår över dem) så sök till en hudläkare! Trots att medicinerna är rätt dyra så är det så himla värt det!

(Nu blev det jävligt långt här så skriver ett nytt inlägg mer om produkterna)

Myror i kroppen

Shitt vad det här lovet har gått fort. Jag har haft så otroligt mycket att göra att jag inte hunnit med det jag verkligen längtat efter och saknat... Fan nu när jag tänker på det blir jag så ledsen att jag får tårar i ögonen.
Jag pratar om att fota.

Det är så svårt att förklara, eller få er att förstå, hur jag älskar det, hur jag lever för det. N'r jag fotar finns bara jag, kameran och motivet. Jag tänker inte, för en gångs skull tänker jag inte. Bakom kameran bara vet jag, saker bara händer. Jag hatar att jag mår så dåligt hela tiden, att anorexin aldrig riktigt vill släppa mig, att skolan lassar på så mycket läxor och så många arbeten. Allt det där som gör att jag inte kan eller hinner göra det jag älskar och drömmer om. Och det är så otroligt svårt att förklara hur mycket min depression och ångest hindrar mig. När jag mår dåligt är det som om jag sitter fastbunden på en stol med spikar på sittdynan och någon som misshandlar min själ och pumpar in tankar, känslor och tvivel genom öronen. Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. När jag är fastbunden kan jag inte göra någonting, jag hindrar mig själv.
Jag önskar att det var någon annan som försökte hindra mig, då hade jag kunnat kämpa, tänkt "Nu ska jag visa dig din jävel!" Men när det är jag själv, jag blir så kraftlös. Vad kan jag göra?

Men samtidigt.. när jag inte kan fota... Det får mig att må så illa, gör så jag inte kan andas. Gör så att jag nästan gråter. Så mycket vill jag.

Du som kommenterade om att jag skulle fota hästen (Nicke) som jag rider, jag skulle inte göra något hellre, men alla tvivel får mig att känna som att jag inte kan. Jag törs inte för att jag är rädd för att misslyckas. Och jag sätter upp hinder som egentligen itne skulle behöva vara hinder, so matt jag inte kan ta med mig kameran till stallet om jag ska rida osv osv, vafan det är ju bara att åka dit någon dag jag inte ska rida ?! Eller hur?? Så varför gör jag inte det ...

Jag var på konsert igår med min fantastiska lillasyster som älskar Tokio Hotel. Måste bara flika in; Hon såg så lycklig ut, att se henne så lycklig gjorde mig helt upprymd och glad, då ville jag ta ner månen till henne.
Men det jag skulle säga var att konserten verklgien väckte min inspiration och mina visioner igen. Det finns så mycket kvar jag har att lära, så mycket jag inte har fotat än. Tiden går för fort...



:D


Just nu är jag så himla lycklig. Snälla håll tummarna för mig på lördag så får ni veta sen vad det handlar om :)

2009.11.06

Idag är jag likgiltig. Jag känner mig trasig. Och jag saknar min hund så det gör ont. Ja jag blir så när jag är svag, blödig och saknig. Slutar halv fyra idag. Men jag är för likgiltig för att bry mig. Jag har bara gett upp. Inte med maten, den kämpar jag på med. Men hoppet om att någon gång må bra. Efter 7 år så är tron inte lika stark längre.  Jag orkar inte längre prata, svara på frågor. Jag orkar inte för det gör ändå ingen skillnad. Människor bara sviker. Jag bara sabbar. Inte konstigt att jag alltid står ensam i slutet när jag är som jag är. Jag behöver någon som kan vara stark åt mig men vem orkar det? Nej, jag ger upp.

Nu ni!

 

Tar en stund innan den har laddat klart på youtube men sen när det är klart så kan jag tala om för er att som tack för all respons här under (och alla fantastiska läsare som har följt mig i flera år) så har jag spelat in mig själv. Men, (och dett är mycket vitkigt!) det är ingen videoblogg! Det är en radioblogg :P

 

Hoppas det förnöjer :)


Fan vad jag är trött på det här!

 

Fyfan vad jag är trött på smalhetsen, fan vad jag är trött på alla jävla vridna bilder, på hur tjejer uppmuntrar varandra till att gå ner i vikt. Vi duger som vi är! Förfan. Och jävla media, jävla allt.

 

Jag vill vara öppen med er nu när jag har en början på en lösning. Jag är sjuk igen i anorexi. Hela sommaren har varit skitjobbig och för varje dag och vecka blir det bara värre och värre. Jag är arg på mig själv för att jag är så svag. Att jag fallit dit igen. Men jag vill inte ha dem här känslorna, jag vill inte att någon ska ha dem. Jävla äckliga allt som uppmuntrar till detta. Vill bara skrika rakt ut. Förstår media, designers och unga tjejer vad det är dem gör? Vad det dem uppmuntrar till innebär? Vad som händer i en människa som svälter sig själv, både fysiskt och psykiskt? Hur det förändrar hela deras liv, hela inställningen till något som hör till de mest basala behoven. Fattar dem att har man väl haft en ätstörning kommer man aldrig mer ha en normal relation till mat igen? Att även om man blir frisk så kommer aldrig ätandet kännas naturligt igen, något som man inte behöver tänka på utan kommer naturligt? Förstår dem att skelettet urholkas när man svälter sig, och att det inte kan återhämta sig igen vid en viss ålder? Att man fryser, blir hårig, urholkad, får en galen blick och en vilja att förvandla sin kropp till ett stort blåmärke så fort mat kommer för nära? Att ung tjejer och killar förlorar flera år av sitt liv för att allt har blivit så jävla snevridet. Att när man väl är "frisk" sen så kommer man för alltid känna sig anorlunda, gammal mentalt men som en ung tonåring vad det gäller "normala" erfarenheter. Som jag, jag känner mig oftast som en gammal tant i huvudet, överårig och för gammal för mina jämnåriga kompisar, samtidigt som jag aldrig har haft en pojkvän, knappt ens kysst någon. Läxor jag ska lära mig av när jag har gjrot misstag kommer aldrig, för jag begår inte några tonårskorkade misstag, för jag är för gammal i huvudet, jag har hoppat över hela "upptäcka och utforska hur mycket livet håller till" delen av tonåren och gått från en ung tjej med barbiedockorna under sängen till en gammal tant som kan sitta på en bänk och kolla på ung kärlekspar som går hand i hand och tänka "Åh den unga kärleken, vad söta dem är..", som att mitt liv redan varit. Jag har lixom lärt mig läxorna utan att ha gjort något som skulle kunna ge mig läxor.

 

Jag ångrar ingenting, jag ångrar inte att jag blev sjuk, det har gjort mig till den jag är idag, och varje motgång man inte dör av blir man starkare av istället. Men jag är så jävla arg på allt som gör att det normala anses som fult och det sjukliga anses som snyggt och starkt. Att media glorifierar ätstörningar istället för att skriva verkligheten, informera vad som egentligen händer när man svälter sig, hur jävla snygg man blir då. Och det gäller även skolorna, ätstörningar är som en ny folksjukdom, och det behövs information, unga behöver information i skolan vad som händer med en, vuxna behöver information om vad som händer och vad som kan utlösa en ätstörning, och skolorna och lärarna behöver respektera att vi barn och unga inte är några robotar som kan vara vakna dygnet runt och dedikera våra liv till läxor och prov.

 

Man borde berätta för unga hur håret faller av, hur ens pappa kommer säga till en "du får inte rensa hårborsten i duschen" och man svarar att man inte gjort det, och inser att det är ens egna hår, håret på huvudet som faller. Hur ansiktet holkas ur så man ser benen under det och folk frågar "Vafan är det du har i käften?" och det är ens tänders konturer som man kan se för att allt fett i ansiktet har försvunnit, så det ser ut som man har tandskydd på sig, hur ögonen blir döda och livlösa och att hur mycket smink och concealer man än har kommer man ändå se grå ut i ansiktet, grå, blek och livlös. Att det börjar växa ut extra hår på kroppen; ryggen, armarna,benen, ansiktet. Överallt. Det kallas lanugobehåring och växer ut för att försöka hålla kroppen varm, för att när man svälter sig så prioriterar kroppen bort att försöka hålla värmen och koncentrerar sig på att hålla alla viktiga organ vid liv. Ja så inte behöver man måla naglarna heller, de är sådär snyggt "jag har legat drunknad i en sjö i några dagar" blåaktig nyans. Att man kommer få det nästan omöjligt att sova för att det är så evinnerligt svårt att slappna av, och att sluta frysa. Det är bara att plocka fram vinterkläderna och några extra täcken, men det hjälper förmodligen inte heller. Hur man får så låg puls att när man ligger där om nätterna under berget av kläder och täcken så man inte kan känna hjärtat slå, och trycker man ett finger mot halspulsådern och räknar under en minut så undrar man om man inte gjort fel och testar om och om igen och får samma resultat, att hjärtat knappt slår. Men sömnproblemen är inte så viktiga för man hade ändå ställt klockan tre gånger om natten för att vakna och träna och göra sit ups. Minst 1000 sit ups om dagen. Man får även lära sig att göra allting ståendes för efter bara ett litet tag känner man sig rent ut sagt äcklig av att sitta eller ligga ner. Jajuste, torr blir man också, i ansiktet och över kroppen, men man kommer ändå inte våga smörja in sig för vad är det i hudkrämer och läppcerat som motverkar torrhet? Jo fett. Fett är det äckligaste och läskigaste och mest motbjudande i hela världen. Det positiva är ju att man slipper mensen, och att man väldigt sällan behöver gå på toaletten. Jag menar, mat är ju inte att tala om och äter man inte behöver man inte skita, och vatten kanske man dricker en halv mun av i bästa fall innan man inser vad man gjort och spottar ut det igen.

Sen måste man ju berätta hur kul det är att spendera timmar framför spegeln med att må illa och vilja spy för att man är så fet. Stå och klämma på den tomma huden som man ser som fett, räkna revbenen, göra tvångsliknande ritualer och mäta varje del av sin kropp. Nypa i låren och tycka att mellanrummet som är fast man står med fötterna ihop inte är tillräckligt, man är ändå fet. Och jag glömde nästan att berätta hur mysigt det är att vakna på mornarna av att man har svinont i revbenen av att ha legat rak och spänd so men planka på rygg och hållit in magen till och med i sömnen hela natten.

 

Men bland det bästa är nog att varje dag se ens föräldrars ledsna, oroliga, uppgivna, arga och besvikna ögon. Deras ansiktet är nästan lika gråa och döda som ens eget...

 

 


2009.10.15

Hej på er... Det är tunt här i bloggen, jag vet.. Men det är såhär *tar ett djupt andetag* jag ska vara ärlig. jag mår inte bra. Jag mår rätt kasst, och i mitt huvud finns så mycket annat än bloggen. Jag har jättesvårt att skriva när jag mår dåligt, och jag har jättesvårt att acceptera att jag mår dåligt och att saker har gått som det gått.

Men så är det, och jag har jättedåligt samvete över att jag inte anstränger mig med bloggen..
Nu ska jag ut och gå. Ha det

200 km/h in the Wrong Lane

Det var min favoritskiva i så många år. Sen när Dangerous and Moving kom älskade jag den också. Ni vet kanske inte vilka jag pratar om, ett band som räddade mig under så många år. t.A.T.u. Men så mycket skit jag fick utstå för att jag lyssnade på dem, jävlar asså.. Fast jag fick skit innan också.. och med dem var jag iallafall lite starkare. Kan fortfarande texterna, engelska som ryska, tycker fortfarande låtarna är urbra, men jag är inte lika krampaktigt beroende av dem som jag var när jag var yngre. Fast jag känner mig fortfarande starkare när jag lyssnar på dem, och om de mot all förmodan spelas på radio någon gång ibland så får jag ett fånigt leende på läpparna. Hade tänkt att jag skulle lägga ut en video med en låt men kan inte välja vilken, finns ju ingen som är bäst ju.. haha. Jag får blunda och peka helt enkelt!



När livet börjar kännas jobbigt igen blir det lätt så att man går tillbaka till det som kändes tryggt förr.

Stå upp för fan.

Jag är så trött på bloggvärlden. Jag är knappt en del av den men ändå stör jag mig på den. Alla är så jäkla elaka, från att bloggar har varit ett forum för drivna tjejer som öppnar upp sin hjärna och delar med sig av sin kreativitet har det blivit "Ju elakare desto bättre" Alla äckliga fjrotisbloggar som bara är stora pga att de beter sig illa, för att de är elaka mot andra, inte bara mot varandra utan till och med mot folk som (jävligt konstigt nog) ser upp till dem. Tycker det är äckligt. Att vi uppmuntrar ett sånt betéende, för det är det vi gör. Ju elakare dem är desto roligare tycker vi asätande människor att det är. De blir större och större, tjänar mer och mer, på att hugga ner andra.. Det de inte förstår är att de gräver sin egen grav. Någon gång kommer det slå tillbaka. SKÖNT. Och är jag den enda som stör mig på att de verkligen inte fattar att de bara är kända och stora för att folk tycker det är så otroligt underhållande med korkade brudar? De klagar på andra, snackar om fjortisar som beter sig illa, inte kan sminka sig osv osv, förstår de inte att de beskriver sig själva? Hur blinda och dumma får de vara? Och hur dumma och vilsa är inte dem som ser upp till dem här tjejerna? Jag tycker det är avskyvärt att det inte är någon som gör något. Stäng av dem! Det är inte okej att mobbas, varken i verkligheten eller på nätet! Skrämmande att inget har gjorts, skrämmande att pengar är värda mer än människor.

Usch

Jag är en sån jävla stolt hästälskare

I morgon ska jag först iväg på förmiddagen till frisören. Hur det blir blir både en överraskning för mig och för er. Sen på eftermiddagen ska jag träffa världens gulligaste hästägare, jag ska nämligen bli medryttare/medskötare på tre hästar (om allt går som det ska, vilket jag tror och hoppas :)) För övrigt är jag mer inne i hästvärlden än på länge. Läser just nu Dansa med hästar av min nya idol (eller ska man kanske säga gud?) Klaus Ferdinand Hempfling. Han är ett geni, ett under. Hästar far genom mitt huvudet 24/7 och det känns jättebra. Ser verkligen fram emot resterande månader av det här året, ska gå upp i skolan, Daisy och hästar helt. Det blir jättebra. Då märker jag inte hur ensam jag är heller. Börjar till och med bli så att jag drömmer om en ny rid/stalljacka istället för nya kläder eller skor. Ja, jag vill begrava mig i arbete. Bra sätt att spara pengar också :) Hästarna bryr sig inte om hur man ser ut, bara man har en bra personlighet som tillför något.

För er som inte vet så har jag ridit sedan jag var sex, och nu är jag 17, det blir.. 11 år. Men dem har alltid varit en stor del av mitt liv, långt innan jag blev gammal (och lång) nog att börja på ridskola. Haha i början så hade jag så korta ben att dem inte nådde nedanför sadelkåpan.. Inte lätt att skänkla då! Och så har jag sparat alla papper vi fått på teori lektionerna och i början kunde jag inte ens skriva (var ju bara sex) så min ridlärare hade fått skriva åt mig.. haha...

Men som sagt, ska till frissan i morgon så måste upp rätt tidigt, vilket betyder läggdags nu.
Ha det fint

Wake up call

Jag har precis haft välrdens wake up call och insett hur många människor jag har som verkligen bryr sig om mig. Ofta känner jag mig så ensam och oälskbar, men hur kan jag glömma alla er? Det är ju en enorm förolämpning mot er, ni som har så mycket hjärta. Till och med människor jag aldrig träffat engagerar sig i hur jag mår, försöker få mig att inse att jag är bra och fin. Tack, bara tack. Och jag bryr mig om er också, så mycket. Jag har bara väldigt väldigt svårt att visa det, att visa känslor över huvudtaget, jag känner mig svag då. Det låter så dumt. Men jag bryr mgi så mycket tillbaka iallafall, och förlåt för att jag är dålig på att höra av mig, ibland är det så fullt i mitt huvud och så mycket som är kaos i min värld att jag inte orkar försöka pressa in någon mer i den förrän jag har rett upp allt, det betyder inte att jag inte tänker på er, för det gör jag. Jag tänker på varenda en av er varje dag.
Jag finns för er som ni finns för mig.

Kurragömma utan att finna

Helt plötsligt vill jag bara ha vinter. Helt plötsligt känns allt jättefel, och jag vill bara ha vinter, frostnypna rönnbär, tomteljus och tjocka stora kläder att gömma mig i. Långa kalla hundpromenader med dubbla sockor, fodrade skor, halsduk, mössa, vantar och min röda, stora herrvinterjacka. Gå ut utan smink och kunna gömma mig i min jack-och mössvärld. Blunda och andas. Just nu kan jag inte andas. Lungorna fylls inte när jag drar in. Istället känner jag ett lätt illamående och ett tungt tryckande. Svärta framför ögonen och en värld som snurrar. Från utsidan ser jag ensamheten. Ensamheten genom ett litet fönster på ett rött hus med vita knutar. Andas utan att det går. Just nu vill jag bara bli kramad och vaggad, någon som kan andas åt mig.
Så håll om mig och andas, för just nu klarar jag det inte själv.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0