Utveckling

Det jag är mest lycklig över i mitt liv är Cawat och Kurt. Hästen jag tränar med och hans ägare som även är min instruktör. Jag rider och tränar ca 5 dar i veckan, och nu på sista tiden så har saker verkligen lossnat och bitar har fallit på plats, jag har utvecklats en nivå. Jag börjar förstå Cawat, förstå hur jag ska rida honom, vad jag ska göra när han trilskas, hur jag ska göra för att han inte ska trilskas, förstå hur himla fin han är när jag gör rätt!
När det går bra (och det har gått himla bra nu ett tag, det gör mig alldeles varm i kroppen) så går det förbannat bra, för några dagar sedan så bara fungerade allt, alla bitar satt på plats, både för honom och för mig, allt bara flöt på, och jag satt bara och log och skrattade, njöt, medan han flög fram i superfin samling, benen så under sig, jag bara kände hur kraftfull han var, hur steget gick uppåt och inte bara långt fram. Samlat upp, ångade fram i skänkelvikningar. Kurt hade ritat upp två diagonala linjer i ridhusets underlag, dem skulle jag rida upp på rakt och sedan flytta bakdelen lite utåt med framdelen kvar på linjen hela tiden och i början var det lite knepigt, men efter några gånger började vi förstå och jag började få  till koordinationen. I slutet var vi samspelta och dansade fram, ellar det var så det kändes iallafall, och den känslan ska jag alltid minnas och sträva tillbaka till. Känslan där allt är helt okomplicerat, vi bara fungerade utan att riktigt tänka så mycket, ingen kamp, bara harmoni.

Men vi är inte alltid i harmoni, idag tillexempel när vi var ute och red en slinga så såg han några hästar längre fram och började sin bockningsdans, som tur är har jag fårr vara med om den tidigare i förra stallet ute på stallplan, han bockade från ena änden av stallet till den andra, och ni kan ju tänka er hur stora hans bockningar är när han själv är 170 i mankhöjd! Men än har jag inte åkt av iallafall!

Han kan vara fin Cawat, men han är enormt klurig och ibland kör han över en totalt! Trots att jag inte alls tolererar det, men det struntar han i!

Inlägget blev långt, det jag ville säga från början är bara, jag har utvecklats så enormt mycket så enormt fort, allt är Kurt och Cawats förtjänst och allt detta som jag precis har skrivit gör mig så enormt lycklig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0